All star trio. Ett band vars medlemmar lyckats få med sig delar av sina moderskepp och landa säkert på en egen planet. Skivan får vilken motorväg som helst att bli full av kickar, vilken motgång som helst att bli övervinnelig eller får vilken förälder som helst att skrika stäng av den där skiten. Troligen årets energipeak. (AK)

Paper · Myspace

Kanske det yngsta bandet vi haft på scen, och det mest nordliga. Pascal Pinon är ett gäng 16-åringar från Reykjavik. De har såklart klockspel och en strålande inåtfött framtid. (PF)

Pascal Pinon · Myspace

Jag har återvänt många gånger till förra skivan. Hjärnan hoppar mellan Nick Drake, The Knife, Stina Nordenstam. Fast mörkare. Kvällstid i Vinterviken kommer Promise and the monster till sin fulla rätt. (PF)

Promise and the monster · Myspace

Jag hörde Johanna Löwenhamn sjunga Gillian Welch en gång för länge sen och det var tillräckligt för att fatta förmågan. Nu har hon några egna sånger och det kan bli hur fint som helst. Jag vet att hon kämpar med att slipa texterna till något färdigt där andra troligen inte hade brytt sig. (AK)

Har den där extra lilla desperationen som gör att det känns på riktigt istället för att mjäka på i nåt lökigt piss. Det där som är värt allt. (PF)

Tiger Tape · Myspace

Stämningen smyger sig på som lugnet vid en lägereld. Forest har ett ovanligt eget uttryck och måste man peka på influenser så hör jag i "Just one day" minnesbilden av ett bleknande Nangiala. Låtarna slingrar sig fram i ett fluff av analog värme.

Forest · SRVC

Årets ljummen avslutas av denna överproduktive multiinstrumentalist som inte kan bestämma sig om det han gör är amerikansk folk eller modern klassisk musik. Total stämning när solen går ner bakom Vintervikens trädtoppar. (PF)

Peter Broderick · Myspace